Bolivias Evo Morales och Venezuelas Hugo Chávez i Köpenhamn
Vi var många från Sverige som tagit oss till inomhusarenan Valby Hal, denna svinkalla torsdagseftermiddag. Det var något vi inte skulle ångra. Efter säkerhetskontroll var vi inne i värmen. Och danskarna håller det som förväntas dem; här fanns både röde pölser och öl att köpa. Vi var i god tid och fler och fler strömmade till. Själv hade jag, liksom en hel del andra, parkerat mig vid avspärrningen längst fram vid den stora scenen. De som ville sitta kunde se skådespelet på en enorm TV-skärm.
Utanför det som var själva möteslokalen började dansuppvisningar och underhållning. Efter några timmar började programmet inne i hallen. Blåsorkestern Röde Horn inledde. Efter välkomsttal från arrangören Dansk-Kubanska Föreningen, följde Savage Rose. Byggfacket, en av medarrangörerna, som hade många biffiga vakter på plats, höll en facklig hälsning. Sedan tog protestsångaren David Rovics från USA vid. Han sjöng bland annat en sång som fascinerade mig, ”St.Patricks Brigade”, baserad på verkliga händelser. Denna brigad av irländare från USA:s östkust, deltog på Mexikos sida i kriget mot angriparen USA 1846. Ett krig i vilket Mexiko förlorade mer än halva sitt territorium. Mer musik följde med Wayna Rap, Los Alejandros och Tamra Rosanes. Lokalen fylldes på efter hand.
Sedan, vid 17.30, var det äntligen dags för talarna. Nu kom det också in allt fler åhörare från hallen utanför, där många hållit sig kvar inte bara för ölen, utan också många kära återseenden.
Entusiastiska slagord och flaggor hälsade den förste talaren, Esteban Lazo, Kubas vicepresident. Han fick börja för han skulle tillbaka till förhandlingarna som gått i stå på Bella Center. Han berättade att Raúl sagt till honom att han absolut inte fick missa detta solidaritetsarrangemang. På scenen var det nu fullt med personer. Allt ifrån politiker och diplomater som Kubas utrikesminister Bruno Rodriguez, säkerhetsvakter, officerare, en amiral (?) i vit uniform, medaljer och tränsar, politiker samt strikta och allvarsamma kostymklädda herrar med attachéväskor med för mig okänt, men säkert oerhört viktigt, innehåll.
På det här mötet var det inget snack. Kapitalismen och de rika länderna naglades fast. Deras rovdrift på naturen, profitbegär och schackrande på konferensen beskrevs ingående. Också det danska polisvåldet fördömdes. Det framhölls att det var otänkbart att behandla demonstranter i ALBA-länderna som den danska polisen gjorde. Det betonades att de sociala rörelserna och demonstrationerna i Köpenhamn var mycket positiva och satte press på delegaterna inne på Bella Center. De delegater som inifrån försökt förena sig med demonstranterna utanför hindrades också av polisen. Det var klarspråk. Det är ju i och för sig lätt när man har alla i publiken med sig. Men ALBA-länderna hade precis samma principfasta hållning under förhandlingarna.
Lazo följdes av Samuel Santos, Nicaraguas utrikesminister. Efter att ha plockat av sig kavajen höll han ett politiskt kristallklart och väl förberett tal. Men det fanns också plats för utvikningar. Någon i publiken ropade något om ”mujeres”, (kvinnor). Samuel Santos, som antog att det rörde sig om kritik mot Nicaraguas hårda abortlagar, tog den kastade handsken direkt och redogjorde för de förbättringar som kvinnorna i hans land fått tack vare den allt bättre hälsovården efter det att Sandinisterna åter kommit till makten. Hälsovården är åter gratis, efter sexton år av reaktionärt regeringsinnehav, vilket var en katastrof på alla sociala områden. Santos kunde med siffror och fakta visa hur många kvinnor som räddats till livet genom bland annat satsningarna på mödravård och familjeplanering.
Under slutet av Santos´ tal kände man hur spänningen steg och atmosfären elektrifierades. Det viskades om att Evo och Hugo anlänt. Och mycket riktigt, kom de in på scenen. Evo i en stickad tröja och jympadojor. Hugo i röd T-tröja och grön utanpåskjorta.
Nu höjdes åter taktfasta talkörer och spridda rop, busvisslingar och applåder. Kamerablixtarna smattrade. Det var mycket kramande och handskakande på den än mer välfyllda scenen. Det kan inte hjälpas, hur bra de tidigare ändå varit, så var det detta publiken väntat på hela eftermiddagen och det var dessa två vi ville höra och hylla.
Evo, och senare också Hugo, sade det som de också framförde inför världens statschefer på Bella Center. Det går att läsa på andra ställen. En observation är att för bara några år sedan var Kuba det enda land som i olika internationella sammanhang klart uttryckte de beska sanningarna om kapitalism, nyliberalism, imperialism och USA. Nu är Kuba inte längre ensamt; ALBA och dess medlemsländer som Bolivia, Venezuela, Nicaragua, Ecuador, alla står de nu upp mot imperialismen och säger det så många skulle vilja, men så få kan, eller vågar.
Men de sades också mycket mer. (Speciellt Hugo, som kanske också riktade sig till Venezuelas statliga TV som direktsände från mötet). Han tog upp sitt förslag om en ny 5:e International i vilken han vill förena alla vänsterkrafter. Han tog upp vikten av enhet inom vänstern för att kunna nå resultat. Han tog upp sin kristna tro och hur han utan problem förenat den med Marxism. Det blev mycket och det blev långt.
Men när talet tog slut gjorde jublet inte detsamma. Till slut gjorde de två presidenterna som popstjärnor och hoppade ner från scenen och gick fram till staketet som skiljde dem från oss. Ner från podiet kom med dem massor av säkerhetsfolk av olika slag, egna vakter, danska byggarbetare och några vilsna danska poliser. Vakterna verkade måttligt förtjusta, men maktlösa, över att Hugo och Evo nu långsamt gick längs med hela det långa staketet, hälsade, skakade hand och pratade med oss som stod längst fram. Och de tog god tid på sig. Trots att danska drottningen hade galamiddag denna kväll för alla statschefer.
Långt efter utsatt tid hade duktiga och välspelande ”Somos una Venezuela” den otacksamma uppgiften att dra igång musiken. Men efter att politikerna gått, hade luften gått ur mötet. Det hade varit nog med häftiga upplevelser. Långsamt drog vi oss, tillsammans med folkmassan, tagna av dagens upplevelser, mot tågstationen.
Det finns gott om dussinpolitiker, men det finns få politiska ledare. Vi hade mött två av de senare. Två som håller hoppet om en bättre värld vid liv. Och också ger oss inspiration att arbeta vidare för samma mål.
Text och foto: Zoltan Tiroler
